<<

Text om    "pssst...  "

Redan när jag träffade Zsuzsanna Gilice då hon fortfarande var elev vid Konsthögskolan Valand, berättade hon för mig att hon letade efter ”större papper”. Hennes teckningar växte och sökte sitt rätta format. När jag nu ser hennes arbete i entréhallen till nya Högskolan Väst i Trollhättan, förstår jag vart det var hon siktade.

En teckning av enorma proportioner, där blyerts i olika gråa nyanser bildar ett organiskt myller av textfragment, lösryckta ord och avbrutna meningar; där texten är tecknad snarare än skriven, och alltså både text och teckning problematiserade. Vardagshändelser, existentiella frågor och det allra mest privata (dagboken) – för allt tycks det finnas plats i texten, i blyertsmassan. Som betraktare söker man efter en utsaga, men orden är hela tiden på väg någon annanstans, både i sitt resonerande och på själva papperet, rinner iväg. Överallt återkommer dock reflekterandet över det som just håller på att ta form, själva skrivandet och tecknandet, det pågående nu.

Bland orden står en ensam gestalt, barfota och klädd i enkla kläder. Gestalten bär drag av konstnären själv och gör en gest med sin tomma, vita högerhand. Handen - skrivar- och tecknarhanden, får man förmoda – tycks visa fram sig själv som redskap och möjlighet. Gesten är enkel men gåtfull.
”Hjärnbarken är den märkligaste delen av hjärnan, ett tunt lager grå substans med många vindlingar och fåror. Här föds allt som gör oss till människor”, skriver Gilice. Också blyertsen hon tecknar med blir en sådan vindlande substans. Och i hanteringen av dessa substanser – det egna och det Andra - blir tecknandet en verkligt människoskapande handling: öm, prövande och svindlande.

Tonen är melankolisk, visst, men backar man bakåt i rummet och kisar med ögonen upp mot teckningen, blir de utsparade vita fläckarna ändå solglitter på ett mörkt hav.          

                 Lars Blomqvist    (text beställd av Statens Konstråd för katalog 38, sid 34-39)

 

                                                                                                                                                                                                               Text about     "pssst..."                  

Written by Lars Blomqvist for the Year Book no 38, page 34-39, the Swedish National Public Art Council                  

Already when I met with Zsuzsanna Gilice when she still was a student at the Valand Academy of Fine Art, she told me that she searched for ” bigger papers”. Her drawings grew and they applied for a correct format. When I now see her work in one of the main entrances in the new University West in Trollhättan, I understand where to she aimed.

A drawing of huge proportions, where lead in differently grey nuances form an organic swarm of text fragments, isolated words and disrupted sentences; were the text is signed nearer than typed, and therefore the implication of both text and drawing are questioned. Everyday existence events, existential matter and the very most private (the diary) - for everything it seems to be space in the text, in the lead mass. As beholder, one applies for after a statement, but the words are the entire time on road somewhere else, both in their discussing and on the paper itself,  floating away. Everywhere recurs however reflection over what is just to be on the point of to take hold, within the writing and the drawing, the ongoing now.

Among the words, a lonesome figure stands, barefoot and dressed in simple clothing. The figure carries features of the artist herself and does a gesture with it´s empty, white right hand. The hand - the writing - and the drawing hand, one may assume - seems to present forward itself as a tool and possibility. The gesture is simple but enigmatic.

” The cerebral cortex is the oddest part of the brain, a thin stock of grey material with many convolutions and grooves. Here is given birth to whatever make us to people”, explains Gilice. Also the lead she works with becomes such a meandering country material. And in the handling of these materials - the/it own and the Other - the act of drawing becomes a true human creation document: tender, examining and giddying.

The tone is melancholic, certain, but backs one backward in the room and peers with the eyes up against the drawing,  the white blots appear nevertheless as sun glitter on a dark sea. translation by Zsuzsanna L Gilice

<<